✕ Stäng

Höga berg och djupa dalar

Jenny Fredrika Park, Skribent
Senast uppdaterad 13 mars 2019

Jenny Fredrika Park

Att leva med bipolär sjukdom är lite som att ofrivilligt åka berg och dalbana konstant genom hela livet utan att få stiga av. Det är ibland en otrolig känsla av eufori och oövervinnlig lycka men ibland becksvart mörker som att man åker igenom en tunnel som aldrig tar slut.

Med medicinering och behandling blir färden på den hemska bergochdalbanan en mycket roligare och stabil upplevelse.

När jag fick min diagnos var det en tyngd som lyftes från mina axlar, jag fick äntligen en förklaring på varför jag betett mig som jag gjort, varför jag mått så dålig och varför jag i perioder haft en livsglädje och energi som aldrig tog slut. Det var en lättnad men också en stor sorg att inse att man lider av en kronisk psykisk sjukdom. Men som med många psykiska sjukdomar finns det en oförståelse för hur sjukdomen påverkar personen som drabbats av den. När någon bryter ett ben så har man full förståelse för att personen i fråga inte kan delta i olika sporter. Naturligtvis så kan personen inte springa.

Men med psykisk ohälsa är det svårt att se och förstå varför en person inte klarar av vissa saker eller beter sig på ett visst sätt. Jag tänker att det är mitt ansvar att förklara för dem som inte vet hur jag beter mig och hur jag mår. Men innan jag fick min diagnos led jag av ångesten av vad min diagnos orsakat i form av förstörda relationer, pengar som brändes likt grenar i en brasa och projekt som aldrig avslutades. Jag kände mig som en värdelös människa när jag kom ur mina maniska perioder och ramlade ner i en depression.

Många läkare har genom dessa år diagnostiserat mig med ångest och depression, medicinerat utefter, utan resultat. För när jag kom ur min depression så mådde jag toppen. Hypomanierna gjorde att vården aldrig kunde se hur jag mådde emellan depressionerna eftersom jag aldrig sökte vård då.

Idag har min medicinering gjort att jag är stabil i mitt mående och min bergodalbana faktiskt är en ganska härlig upplevelse. Jag har förstått att även jag kan leva ett normalt liv.

En stabil vardag har blivit resultatet av att jag accepterat min diagnos och följt min läkares behandlingsplan. Det liv jag lever idag har fått mig att inse att jag måste göra allt jag kan för att hjälpa människor som lider av psykisk ohälsa. Att få dem att förstå att vi inte är våra diagnoser, det är bara en del av oss. Likt någon som har fräknar, rött hår eller blå ögon – så är det bara en del av oss.

Jag jobbar ideellt som ledamot i styrelsen i föreningen IBIS – Intresseförening för Bipolär Sjukdom där vi jobbar för att sprida kunskap och vara ett stöd för personer med diagnosen och deras anhöriga.

Vi anordnar utbildningar för anhöriga, kurser för personer med diagnosen men vi föreläser även för olika verksamheter som vill lära sig mer om diagnosen i sig men även också hur man hanterar den.

Jag tycker att det är hög tid att vi pratar om det som är jobbigt och tungt med psykisk ohälsa och inte glorifierar de delar av en sjukdom som gör oss kreativa och produktiva. Många diagnoser innebär ett liv med pillerburken på nattduksbordet livet ut. Vi kan säga att psykisk ohälsa och dess många uttryck kan skapa fantastiska tavlor, filmer och böcker – men vi kan inte blunda för hur den påverkar personen som skapar, dess familj och omgivning. Jag jobbar dagligen med skulden av mitt beteende innan jag fick min diagnos och min medicin. Jag tror aldrig att jag kommer bli av med den skulden, men i min bearbetning har jag insett att jag är mer än min diagnos – och min diagnos är idag något jag identifierar mig med, men den identifierar inte mig.

De medpassagerare på den där hemska bergochdalbanan vill jag kunna hjälpa. Den största hjälpen jag kan ge idag är att sprida kunskap, förståelse och min erfarenhet. Låt oss inse att psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst. Vi ser den inte – men om vi pratar om den så vet vi i alla fall att den finns.

Tills den dagen när psykisk ohälsa accepteras och jag behandlas med samma respekt som personen med gips runt benet kommer jag kämpa för våra rättigheter.

Glöm inte att ditt ben må vara brutet men du kommer kunna springa igen.

Intresseföreningen bipolär sjukdom, IBIS, är en ideell förening som bildades år 2003. Föreningen växte fram ur en samtals- och självhjälpsgrupp bestående av personer med diagnosen bipolär sjukdom som började träffas år 2000. Vi är idag ca 320 medlemmar i föreningen.

IBIS Intresseföreningen för Bipolär Sjukdom
www.ibisgbg.se
https://www.facebook.com/IBISgoteborg/
info@ibisgbg.se
031-774 12 00

Senaste Nytt