✕ Stäng

Emma Kvarnlöf – om livet som bipolär

Att vara bipolär är ett helvete men samtidigt en välsignelse. Du är aldrig någonsin så lycklig som du är när du orkar ta en dusch, när du orkar göra de där vanliga sakerna igen efter månader av depression.

Emma Kvarnlöf – om livet som bipolär

Emma Kvarnlöf, 26, fick diagnos bipolär för två år sedan. Att få diagnosen var en lättnad. Och hon trodde att allt nu skulle bli bra. Men riktigt så enkelt var det inte.

Mitt namn är Emma Kvarnlöf och våren 2012 blev jag diagnostiserad med bipolär sjukdom.

Vägen dit var lång och svår, kantad av depressioner fyllda av ångest och självskadebeteenden.

Sedan manier som fick mig att tappa kontrollen över mig själv. Och jag förstod inte varför jag kände som jag gjorde eller, ibland, beteende mig på ett sätt som inte var jag.

Förstod att jag behövde hjälp

Min resa på psyk började när jag var 17 år ungefär. Det var då jag insåg att jag behövde hjälp, att jag inte skulle överleva om jag inte började prata.

Det har varit min räddning, att prata, om allt. Efter det kom jag i kontakt med BUP, Barn och Ungdoms Psyk. På den vägen är det.

Acceptera att man inte är som alla andra

Jag var 24 år när jag fick min diagnos. ÄNTLIGEN. För någonstans trodde jag nog faktiskt att jag skulle bli bra igen, bara jag fick veta vad som var fel. Men det funkar inte riktigt så.

Det som händer är att man måste lära sig acceptera att man inte är riktigt som alla andra. Inte för att jag någonsin känt mig som ”alla andra”. Att man måste lära sig hantera något som skulle kunna bli bättre med tiden men också kan förvärras om man inte tar hand om det.

Man kanske ”måste” äta tabletter resten utav livet, kanske kan man inte arbeta med precis vad man vill, kanske måste man modifiera sina drömmar en aning. Men man är inte dömd.

Har hela tiden känt mig värdelös

Eftersom jag alltid varit öppen med vem jag är, så har jag inte stött på så mycket fördomar. Det var nog mest jag som stod för dem, alldeles i början.

Jag har känt mig värdelös, i större delen av mitt liv och jag har försökt vara så som omvärlden säger att man ska vara, men det gav mig bara ätstörningar, en obefintlig självkänsla och just en känsla av att vara värdelös.

Att kunna vara svag är att vara stark

Men är det något man lär sig av att våga vara svag så är det att man är väldigt stark!

Jag insåg det för ungefär ett år sedan, när jag var däckad i en depression och inte orkade ta mig upp ur sängen. Att jag inte är värdelös, för jag har överlevt saker som ingen ska behöva uppleva och fler depressioner än de flesta människor behöver uppleva under ett helt liv och det gör mig stark.

Och när jag väl insåg det, så insåg jag också att jag är värd att älskas, det finns inga värdelösa liv. Precis som det inte finns någon som är perfekt. Så det är något jag slutat sträva efter.

Jag är jag, och jag behöver inte vara någon annan. För de som älskar mig och bryr sig om mig de älskar mig för den jag är. Inte för vad jag har eller för hur jag ser ut. Bara för att jag är den person jag är, manier och depressioner till trots.

Vem är jag eller du att döma?

Sedan får man vara beredd på att en del inte tycker om en. Det kommer alltid finnas människor som inte känner mig men som ändå har en negativ åsikt och det får stå för dem.

Jag försöker att låta bli att tycka saker om människor jag inte känner, för jag vet inte vad de går igenom, vad de varit med om.

Vem är jag att döma andra när jag inte vill att de ska döma mig?

Vad tycker du? Kommentera eller starta en diskussion

Senaste Nytt

 
×